Kristin Melum Eide: Flerspråklighet som ressurs i klasserommet – og metaspråket som mangler
Etter Darthmouthkonferansen i USA i 1966 ble det en utbredt konsensus blant forskere og undervisere verden over at grammatikkundervisning i skolen var helt unødvendig, og i mange tilfeller kunne være direkte skadelig og virke hemmende på elevers skriveutvikling. Her hjemme hadde vi dessuten gjennom Kiellands lille Marius (Gift!) fått et rystende innblikk i hvordan grammatikk kan være direkte dødelig for en tapper liten skolehelt.
I den norske skolen ble grammatikken heretter nærmest usynlig (Kulbrandstad 2014; Brøyn 2014; Hertzberg 2014), og ifølge Kulbrandstad (2014) er Norge blant de landene som gikk aller lengst og grundigst til verks i å feie alle spor av grammatikk ut av skolen.
I fagfornyelsens kjerneelement for norskfaget finner vi punktet Språket som system og mulighet med bl.a. følgende formulering: «Elevene skal utvikle kunnskaper om og et begrepsapparat for å beskrive grammatiske og estetiske sider ved språket.» I de tilknyttede kompetansemålene finner vi utfyllende presiseringer som «bruke fagspråk om setningsoppbygning og bøying av verb, substantiv og adjektiv ... (4. trinn; tilvarende på 7. trinn)»; «bruke fagspråk og kunnskap om grammatikk [...] i samtale om og bearbeiding av tekster» (10. trinn), «Sammenligne særtrekk ved norsk med andre språk» (Vg1SF, Vg2YF m.fl.).
Hvordan skal en lærer i den norske skolen kunne møte disse kravene utrustet med den minimale grammatiske kompetansen de vanligvis har fått gjennom egen skolegang og utdanning? En skolegang der grammatikkundervisning altså er systematisk nedbygd gjennom et halvt århundre? Resultatet ser vi bl.a. i undersøkelser som Nygård & Brøseth (2021), der nyslåtte lærerstudenter i gjennomsnitt har 28% korrekte svar på en relativt enkel grammatikktest. Studentene unnlot dessuten å svare på nesten halvparten av spørsmålene. Hvordan kan vi raskt og massivt øke grammatikk-kompetansen hos våre lærerstudenter og lærere?
Jeg har akkurat skrevet ferdig ei ressursbok/lærebok som prøver å møte dette behovet ved å presentere språk og grammatikk på en helt ny måte. Målet er å gi lærere og lærerstudenter en modell og et metaspråk å snakke om språk og grammatikk på et morsomt, lett forståelig og pedagogisk medrivende vis. For å kunne ta leseren fra null til hundre i grammatikk-kompetanse på kort tid, må vi ta utgangspunkt i hvor mye grammatikk eleven (og studenten) allerede kan, og omgjøre denne kunnskapen til bevisst kunnskap.
Først og fremst handler boka om hvordan språket er et unikt og fantastisk apparat som lar oss flytte tanker fra en hjerne til en annen. I dette foredraget tenker jeg å demonstrere denne magiske egenskapen ved å prøve å flytte noen radikalt nye tanker over i hjernen på tilhørerne, for eksempel: Hvorfor blir setningsstrukturer, og sammenligningen mellom slike strukturer i ulike språk, mye lettere å skjønne når man tegner dem på en dinosaur?
Kenneth Hyltenstam: Aptityd för språkinlärning (’language learning aptitude’) och språklig medvetenhet - en diskussion baserad på data från polyglotter
Begreppet språkinlärningsaptityd utgår från observationen att individer som lär sig andraspråk eller främmande språk skiljer sig åt med avseende på inlärningshastighet, grad av ansträngning och uppnådd slutlig färdighetsnivå. Ett grundläggande antagande är att språkinlärningsaptityd är en medfödd, relativt stabil förmåga som underlättar språktillägnandet. Idén om fenomenets stabilitet hos individen har ifrågasatts under senare tid i forskning som vid mätning av aptityd demonstrerat förändringar över tid. Men bilden är oklar. Det finns också resultat som pekar mot stabilitet, eller en tämligen hög grad av stabilitet. De senaste decenniernas forskning omkring aptityd, något som berörs översiktligt i föredraget, har inneburit en betydande nyansering av kunskapsläget bland annat i fråga om aptitydens komponenter, dess förhållande till språklig medvetenhet och till implicit/explicit inlärning samt utveckling av testmetoder.
Med data från forskning om polyglotter (Hyltenstam, 2016, a, b; 2018; 2021) föreslås att språkinlärningsaptityd är en av de viktigaste förutsättningarna för de kvalificerade språkinlärningsresultat denna grupp uppvisar. Också deras höga grad av språklig medvetenhet bidrar starkt. Det föreslås också att existensen av aptityd är en förutsättning för att utveckla en hög grad av språklig medvetenhet och, beroende på att de två fenomenen delvis överlappar, att mycket av den dynamik som tillskrivs aptityd i själva verket hänför sig till språklig medvetenhet.
Polyglotter, eller hyperpolyglotter, är personer som behärskar många språk. I den forskning som det här hänvisas till har jag använt mig av följande operationalisering: En polyglott är en person som efter puberteten lärt sig minst 6 nya språk och som behärskar åtminstone 6 av sina språk på mellannivå eller avancerad nivå (minst B1 i CEF-systemet) och som för närvarande kan använda dessa språk relativt obehindrat i muntlig interaktion. De 10 polyglotter som deltagit i undersökningen behärskar mellan 6 och 25 språk.
Hyltenstam, K. (2016a), The polyglot – an initial characterization on the basis of multiple anecdotal accounts. In Hyltenstam, K. (ed.) Advanced Proficiency and Exceptional Ability in Second Languages. Boston: De Gruyter Mouton. 215–240.
Hyltenstam, K. (2016b), The exceptional ability of polyglots to achieve high-level proficiency in numerous languages. In Hyltenstam, K. (ed.) Advanced Proficiency and Exceptional Ability in Second Languages. Boston: De Gruyter Mouton. 241–272.
Hyltenstam, K. (2018) Polyglotism. A synergy of abilities and predispositions. In Hyltenstam, K., Bartning, I. & Fant, L. (Eds), High-Level Language Proficiency in Second Language and Multilingual Contexts. Cambridge: Cambridge University Press. 170–195.
Hyltenstam, K. (2021), Language aptitude and language awareness: Polyglot perspectives. Annual Review of Applied Linguistics, 41, 55–75
Gisela Håkansson: Processbarhetsteorin och språktypologi
Processbarhetsteorin (Pienemann 1998) presenterades för mer än tjugo år sedan och då var det fyra språk som fick illustrera de morfosyntaktiska utvecklingsstadierna: engelska, japanska, svenska och tyska. Tre av språken var nära besläktade och bara japanska var obesläktat. Databasen har vuxit betydligt under åren. Det finns idag studier av 19 språk från sju språkfamiljer, som har lärts in som andraspråk. Trots att de olika språken uppvisar stora skillnader när de används av infödda talare, är det stora likheter i andraspråksutvecklingen. Framförallt är det PT-stadium 4 som verkar vara den stora stötestenen för andraspråkinlärare, vare sig det gäller kasusmorfologi, verbkongruens, klitiska pronomen eller ordföljd. I mitt föredrag kommer jag att ge exempel från olika språk och diskutera hur de representeras i PT, och även ta upp några olika kategorier inlärare som har studerats.
Dyson, Bronwen & Håkansson; Gisela (2017). Understanding Second Language Processing. A focus on Processability Theory. Amsterdam: John Benjamins Publishing Company.
Pienemann, Manfred (1998). Language Processing and Second Language Development. Amsterdam: John Benjamins PC.