Elever kommer inte längre till skolan för att kunna ta del av information, de kommer för att kunna ta del i en lärprocess.
Mina reflektioner och tankar kring en lärarroll i förändring.
”Manus” till klippet:
De senaste månaderna har jag funderat massor över lärarrollen – om och hur den förändrar sig i en digital värld där alla har tillgång till information och alla är ”connected”.
De flesta av oss känner den här bilden från Laurentius de Voltolina från ungefär 1450 som visar Kung Heinrich som håller en föreläsning for sina studenter vid Universitet i Bologna. Det är en klassisk, traditionell undervisningssituation. Läraren är den som har eller äger kunskapen inom fyra väggar, det är han som äger lärprocessen och delar med sig om det han bedömer som viktig och relevant. Studenter eller elever lyssnar och antecknar – eller inte.
När jag studerade och gick lärarutbildning, var det mycket fokus på att aktivera elever. Jag skulle fokusera på att undervisa varierat: låta elever arbeta själv, i grupper och bara hålla kortare föredrag själv. Men det var fortsatt så att jag var den som bestämde vilket material eleverna skulle jobba med, vilka frågor de skulle svara på och framförallt, så var jag den som i slutet hade rätt svar.
Även om det gällde uppgifter där eleverna själv skulle leta efter information och presentera det skriftligt eller muntligt, så visste jag rätt så exakt vilka källor de hade tillgång till eftersom jag kunde granska biblioteket på förhand och själv var insatt i temat. Och om eleverna hade frågor som kom de till mig. Jag var ju den som visste och hade svar, ibland frågade de också hemma.
Och sen kom datarummet. Om vi hade tur kunde vi gå dit en eller två gånger per läsår och då kunde eleverna även leta efter information på internet. Det fanns en del, men inte sååå mycket. Men det hände ibland att eleverna hittade information som inte jag hade hört om eller baserat på saker de såg på nätet kom med frågor som jag inte kunde svara på. Det var en väldig obehaglig känsla. I början – iaf. Men vad ska man göra? Det hjälper ju inte att ljuga. Så jag erkände ju att jag inte visste och att jag – för jag kände ju ansvaret – skulle finna ut av det och förklara nästa gång vi ses. För jag skulle ju vara den som kunde och lärde ut.
Elevernas vardag blev mer och mer teknologirik. De har nätet i fickan, den smarta telefonen är med de vart än går, också i skolan. De är vana med att googla efter information och vara i kontakt med varandra 24/7. Så, mina elever kom med mer och mer frågor och delvis information som stred emot det jag skulle lära ut. Jag hade ingen kontroll längre! Jag kunde inte svara på alla frågor och jag kunde inte heller kolla upp allt förklara nästa gång vi ses. På nåt sätt så ändrade jag sättet att undervisa. Jag fick tänka om och designa lärprocessen annorlunda. Det blev mer: ok vi finner ut av det tillsammans. Vi lär oss tillsammans, jag kan visa er hur vi kan finna ut och lösa problemet. Jag ägde på nåt sätt inte längre kunskapen och mitt klassrum.
Den processen jag precis beskrev, hade jag egentligen inte förstått helt själv förrän jag träffade Alan November i samband med BETT 2018. Vi hamnade i en sorts private workshop och han satte ord på väldigt många av tankarna jag hade i huvudet kring lärprocessen och lärarrollen i ett digitalt samhälle.
Alan November ställer nämligen bland annat frågan: Who owns the learning? Och diskuterar vad det digitala samhället innebär för skolan, lärprocessen och bedömning. Han lägger vikt på att elever ska ställa frågorna och att läraren guidar dem, visar de hur man angriper ett problem där man själv inte vet svaret. Och det innebär inte att läraren inte behöva kunna eller veta nånting om sitt ämne längre, men faktiskt tvärtom. Att kunna handleda elever i att lära sig att lära, att ställa bra frågor och lösa problem i ett ämnesområde, kräver mycket kunskap av en lärare.
Men så klart, är man en bra föreläsare, så ska man inte bara sluta med det! Att dela med sig av kunskap på ett engagerande sätt är fortfarande viktig och också en färdighet – alltså kan man det, så ska man utnyttja det. Det bidrar till variation i skolan. Jag diskuterade just det med Alan när jag mötte honom under NKUL 2018 Men som Alan säger här så det är viktigt att engagera eleverna i det. Vi ska inte bara dela ut kunskap, vi måste lära elever att hitta, bedöma information och sätta den i en kontext.
(Video med Alan November)
Framförallt måste vi lärare tänka på att klassrumsväggarna har försvunnit i och med att teknologin har kommit in i klassrummet. Så som Isa Jahnke säger: Vi undervisar i CrossActionSpaces. Elever har inte bara tillgång till mig som lärare vid en viss tid i ett visst rum. De har tillgång till andra personer andra källor andra verktyg. Elever kommer inte längre till skolan för att kunna ta del av information, de kommer för att kunna ta del i en lärprocess. Och just den måste jag som lärare designa. Och då måste jag ta hänsyn till den digitala, globalt ”connectade” världen vi och vara elever levar i.
Det säger också Ann Therese Arstorp från Utdanningsdirektorate när hon förklarar vad profesjonsfaglig digital kompetanse är och vilken betydelse det digitala samhället har för lärarrollen.
(Utklipp från: : Utanningsdirektorate: Profesjonsfaglig digital kompetanse – hva er PfDK?. https://vimeo.com/258242351 )
Så ja, jag tänker att lärarrollen i ett digitalt samhälle, där alla har tillgång till information och är «connectade», redan har förändrat sig, men måste ändra sig ännu mer – Det gäller att designa en lärprocess som inte längre är bunden till fyra väggar och en person som äger kunskapen och har kontroll över allt! Vi måste aktivera elever i lärprocessen, låta de vara kreativa och till och låta de lösa problem som de själv hittar på – och så måste handleda dem.
Och nej det är inte lätt. Och som en god vän brukar säga: Change is good! You go first….